KONTAKT
Klas Sellström – Hälsokonsult
Dipl. Ayurvedisk hälsorådgivare
Dipl. Ayurvedisk massageterapeut
Biolog (MSc)
Mob: 0739-07 99 11
E-mail: admin@sellstrom.org
Medicinalväxter
Medicinalväxternas historia i Europa
Växter har uppskattats och odlats både som läkemedel och föda sedan
begynnelsen av den mänskliga civlisationen. Frön av röllika och
läkemalva har hittats bland de dödas ägodelar i gravar från
neandertalsperioden. Rester av Efedra (Ephedra vulgaris), en kinesisk
ört som brukas mot astmabesvär och ingår i den moderna medicinen
Efedrin, har hittats i irakiska gravar som är 60 000 år gamla.
I västvärlden är våra äldsta bevarade källor som berättar om örter de egyptiska papyrusrullarna från 1500-1700 f.Kr. Många av växterna i dessa bevarade skrifter används ännu idag på liknande sätt. Assyrierna använde t ex akaciablad (Acacia nilotica) som har sammandragande effekt på sår för att stoppa blödning (Ody, 1999).
De äldsta europeiska skrifterna om medicinalväxter är grekiska. Den grekiska s.k. tempelmedicinen hade sitt ursprung i afrikanska och asiatiska kulturers läkekunskap, framför allt Egypten och Persien och längre tillbaks också från Kina och Indien, där medicinalväxter klassificeras enligt smaker i Vedaskrifterna.
Europas första skrivna verk om medicinalväxter finns i
skriftsamlingen Corpus Hippocraticum, skriven av flera grekiska läkare
men med namnet efter Hippokrates (460 f.Kr.-370 f.Kr.), den tidens
förnämste läkare. Han kallas idag för läkekonstens fader.
I Corpus Hippocraticum omnämns 200 medicinalväxter. Många av dessa har
sitt medicinska ursprung i Indien och Egypten. De växtläkemedel som då
användes var indelade efter sin verkan: urindrivande, avförande,
kräkningsframkallande, sammandragande och lugnande. Svettdrivande fanns
ej med som egenskap.
Med Hippokrates föddes den vetenskapliga medicinen – den var klar över att smärta ofta var ett symptom på sjukdom – inte själva sjukdomen. Hippokrates beskrev hur sjukdomen uppstod p.g.a. obalans i kroppsvätskorna. Denna lära kom att kallas för humoralpatologi och ansåg att kroppsvätskorna var fyra till antalet: vitgrått slem, det röda blodet, den gula och den svarta gallan.
Den grekiske läkaren Dioskorides, som var verksam under första århundradet efter Kristus, skrev antikens mest betydande verk om läkeväxterna, Peri hyles iatrikes, i vilken han beskriver mer är 600 olika medicinalväxter.
Den romerska läkekonsten utvecklades först på 300-talet när de grekiska läkarna började arbeta i Rom. En av dem var Galenos som blev den tidens främste läkare, som arbetade med Hippokrates och Dioskorides teorier som grund (Heino, 2001).
Efter Roms fall på 400-talet e.Kr. gick läkekonsten och antalet läkare kraftigt tillbaka. De grekiska skrifterna överlevde dock i öst, i Bysans och senare i arbvärlden, där de utvecklades av många generationer arabiska vetenskapsmän. Den kanske mest kände var Avicenna (ca 980-1037), vars Canon medicinae vandrade via det moriska Spanien tillbaka till Västeuropa, där den fortsatte att användas i undervisningen vid några italienska universitet ända fram till 1700-talet.
Nu för tiden utgör samma Galenustraditioner hjärtat av Tibb- eller
Unaniläran, som tillämpas i den muslimska världen. I denna lära kopplas
levnadssätt och personlighet ihop med vissa grundegenskaper, s k
khawas, som måste hållas i balans för att inte leda till sjukdomar
(Ody, 1999).
Bristen på läkare ledde till att Benediktus av Nursia år 529 utfärdade
en bestämmelse att ålägga klosterbröderna vård av sjuka på det av honom
instiftade klostret. Detta blev början till kloster- eller
munkmedicinen som senare spreds via fr a benediktiner-klostren från
södra till centrala och norra europa (Heino, 2001).
Läkekonsten i de nordiska länderna var mycket rudimentär fram till kristendomen infördes och benediktinermunkarna började anlägga örtagårdar. Eddan och andra isländska och norska sagor berättar dock om sårläkande växter. Man använde också fläder, malva och ekbark mot olika sjukdomar.
Under 400 år byggde klosterväsendet upp läkekonsten i Norden. Nunnan
Hildegard av Bingen (1098-1197) skrev boken Physica på latin, en
läkemedelslära kombinerad med levnadsföreskrifter. Den kom att betyda
mycket inom läkarvetenskapen. Hon utvecklade även en form av blodanalys
som byggde på blodets färg, grumlighet och utseende.
Vid reformationen förföljdes munkarna och nunnorna och sjukvården
rasade samman, varpå flera epidemier bröt ut, e.g. pesten, syfilis,
tyfus och andra smittosamma sjukdomar.
På 1500-talet skedde ett nyvaknande inom de flesta vetenskapliga
disciplinerna och nyupptäckter inom anatomin och fysiologin kom att
vederlägga Galenos lärosatser. Man började också intressera sig mer för
inhemska växter (Heino, 2001) .
Identifieringen av läkeväxter bestämdes enligt en teori om växtens likhet med det organ eller den sjukdom de skulle bota, den s k signaturläran.Gulblommande växter ansågs till exempel hjälpa mot leveråkommor eftersom gulsot gjorde att hud och ögonvitor färgades gula. De små rotknölarna på liten svalört (Ranunculus ficaria) liknades vid hemorrojder och växten är känd som botemedel mot just hemorrojder. Flera av dessa likheter har visat sig ha ett visst värde. Theophrastus von Hohenheim (1493-1541), senare känd med namnet Paracelsus och som farmakokemins fader, anses också ha grundat signaturläran. Liknande symbolteorier har man dock funnit i nästan varje gammal kultur världen över (Ody, 1999).
Paracelsus byggde upp ett funktionellt och biokemiskt tänkande, i
motsats till Galenos teorier, och kom att bli medicinens reformator.
Kända örtaböcker från den tiden är Kreuterbuch som utgavs av den tyske
läkaren Hieronymus Bock år 1543 och New Kreuterbuch av läkaren Leonard
Fuchs år 1546 (Heino, 2001).
Carl von Linné var under sina resor mycket noggrann då han förhörde sig
om allmogens användning av vår flora som läkemedel. Hans noteringar är
den enda information vi idag har om den tidens folkliga kunnade i
Sverige. Linné arbetade som läkare i Stockholm och beredde läkemedel av
växter och örter från en egen örtagård, i motsats till många andra
läkare som använde sig av kemiska ämnen. Han fick ett mycket gott rykte
som läkare och han beklagade att andra läkares kunskap om läkeväxter
var så dålig att de inte kunde använda dessa i sin läkargärning.
Förutom flera avhandlingar om läkeväxternas verkan skrev han också
verket Materia Medica där han beskriver växternas användning, verkan
samt ”kvalitéer” såsom lukt, smak osv.
Under hans handledning systematiserades även sjukdomarna samt hur de
skulle behandlas med läkeväxter och levnadsråd (Heino, 2001).
Den tyske prästen Sebastian Kneipp´s (1821-1897) medicinska bad och
vattenterapier spreds även till Sverige och i början av 1900-talet hade
de främsta kurorterna i Sverige en Kneipp-avdelning där man genom olika
terapier skulle aktivera kroppen till självläkning.
För Kneipp var kosten och livsstilen viktig för hälsan och han ansåg
att användandet av örter i vår dagliga kost hade en viktig upp gift att
fylla. Han menade att brist på vissa växter medförde vissa sjukdomar
och att växterna hade en funktionell verkan på vår kropp. Vissa örter
kunde kallas levermedel, medan andra växter kunde kallas för njurmedel
osv. Han myntade begreppet ”att förebygga är bättre än att bota”. Det
är till stor del tack vare Kneipp som intresset för läkeväxter
återuppväcktes under slutet av 1800-talet och han har än idag en stor
betydelse för naturläkekonsten i Europa (Heino, 2001).
Under 1800- och 1900-talen har flera örter som används av indianerna i Nord- och Sydamerika kommit över till Europa. Där användes de av shamaner ihop med olika ritualer och hos många indianstammar innehöll behandlingen även en längre vistelse i en slags bastu. Denna behandlingsform uppmärksammades av Samuel Thompson som införde liknande terapier i USA och av hans efterföljare Albert Isaiah Coffin som 1838 tog den nya teorin ”botanisk medicin” till England. Nord- och Sydamerikanska örter som tobak, spansk peppar, läkesilverax och blodstilla är fortfarande viktiga beståndsdelar i den engelska alternativmedicinen. Andra örter från Amerika lyckades också ta sig över Engelska kanalen till det europeiska fastlandet, särskilt rödhätta (Echinacea).
Under senare år har flera sydamerikanska örter kommit till Europa. Afrodisiaka som catuaba (Anemopaema arvense) uppiggande växter som guarana (Paullinia cupana) och universalväxten peruansk kattklo (Uncaria tomentosa) ingår numera i vanliga kosttillskott (Ody, 1999).
Indisk traditionell medicin inbegriper mycket användning av örter. De klassificeras efter smak och lukt och används för att upprätthålla eller återställa balansen mellan olika energier i kroppen och kan på så vis också jämföras med de gamla grekernas och Galenos teorier om balans mellan kroppsvätskor. Det är framför allt de indiska kryddväxterna som har fått spridning i Europa
Kinesisk örtmedicin går också flera tusen år tillbaka i tiden. De
har till skillnad från Europa en nästan obruten läketradition som
successivt växt ut och förbättrats.
Under 1900-talet har indisk och kinesisk traditionell medicin också
börjat praktiseras i Europa.
Källor:
Penelope Ody: Frisk med örter. 1999. Natur och kultur/LTs förlag
Raimo Heino: Våra läkande växter. 2001. Prisma
